Nu på morgonen kommer lucia för att sprida ljus i vår tillvaro. Jag undrar om kvinnan jag mötte häromkvällen får uppleva någon glädje i dag. Så här var det:
På väg hem efter middag med fackliga vänner fick jag vänta på bussen. Plötsligt ropade en kvinna. Hon bar en trasig päls, hade hål längst fram på ena stöveln. Hon såg ganska ovårdad ut, om jag ska vara uppriktig.
”Jag har ingenstans att bo och inga pengar. Har du så jag kan köpa något att äta?” frågade kvinnan.
Jag tog fram plånboken, där fanns en ynka enkrona. Kanske kunde jag gå till bankomaten? Men jag slog snabbt bort tanken. En hundralapp verkade alldeles för mycket.
”Ledsen, har bara en krona löst”, svarade jag.
Det var några minuter kvar innan bussen skulle avgå. Så utan att jag vet varför sprang jag in på hamburgerrestaurangen. Med kortet betalade jag en mellanstor burgare och en kopp kaffe som jag sedan gav till kvinnan.
På bussen hem kände jag mig som en synnerligen fin människa.
”Dagens goda gärning”, tänkte jag.
Men så började jag undra var kvinnan jag mötte skulle sova någonstans senare under kvällen. Och blev hon mätt på min fjuttiga lilla hamburgare?
